måndag 2 september 2013

lite tankar om valptiden

      Att ta hand om en liten valp skapar olika känslor. Många nyblivna hundägare sätter en enorm press på sig själva (jag är inte undantaget direkt heller, inte när jag fick min första valp iaf)).
Självklart vill man inte göra fel, valpen ska älska oss från dag ett samtidigt som den ska vara snäll mot andra människor men fortfarande älska oss mest! Miljöträna massor och att helt enkelt uppfostra den lilla valpen till den mest perfekta hunden man bara kan tänka sig. Ja, och allt detta ska gå fort också.
Att valpar bits, skäller, är inte rumsrena i många månader ibland, är inte alltid en självklarhet. Allt detta kommer som en chock för väldigt många. Ofta läser man helt sjuka historier om folk som trycker ner sina valpar mot golvet när de bits, man tjatar in ett "fy" och ett "nej" precis som att valpen kunde flytande svenska och förstod vad "sluta"  och "släpp" betyder?! många valpar tror att de heter "nej" är inte det sorgligt? 

      Har märkt att det finns två grupper i valpvärlden, "ångestmatte" och "skrytarmatte" om jag får själv kalla de så ;) Hela texten bygger på eget erfarenhet och många goda råd jag själv har fått från andra hundmänniskor. Tack.

 *Ångestmatte/husse*

Varför förmänskliga? Valpar är dominanta, trotsar redan vid 8 veckors åldern, är översexuella (juckar) och vill ta över hela hushållet ...oftast redan den första vecka. Sen blir de elaka, förstör skorna med flit och attackerar stackars små skrikande barn. Ähhh....tyvärr så är det väldigt många som faktiskt tror på all detta trams!
Man glömmer oftast att det är en liten valp man har och att man behöver tid för att börjat lära känna varandra. Det är viktigt att redan från början skapa en relation till varandra som bör byggas på tillit och trygghet. Valpar klarar sig inte själva utan är helt beroende av sin flock under hela valptiden. 
Därför är det helt orimligt att säga att de är dominanta på något sätt.

Valpen tycker inte om mig!  många av oss har så stora förväntningar när det gäller den nya valpen. (läs jag) Och klart har vi det! vi har längtat länge för att få hem den mysiga, söta, mjuka fluffen. Vi drömmer om mysiga kvällar i soffan med den lilla valpen i knäna. Sen kommer vardag.
Valpen är perfekt! första tiden hemma går den runt och nosar lite, sen lägger den sig och somnar så sött. Inga olyckor under hela första kvällen då vi springer ut varje halvtimme som tokiga...duuuktigt. Sen spenderar vi det mesta av tiden nere på knäna med en trasa i handen, men det säger vi inget om, allt ska ju vara perfekt med vår lilla valp.
Ute vill den springa fram till alla främmande människor som ofta ignorerar ett "nej" och måste gulla med valpen. Vi vill vara hela hans värld men den väljer ofta andra före oss. Ja, klart den gör det! varför ska just jag vara mer värd för en liten valp när den precis har kommit hem till mig? vad är skillnaden mellan mig och den andra tjejen som sitter i parken? ja, än så länge ingen. Därför ska vi börja med det absolut viktigaste, att bygga en bra relation med valpen. Det tar tid innan valpen förstår vem hans matte/husse är. Det är en relation precis som alla andra här i livet, den behöver växa fram och detta sker inte under ett dygn. Valpar gör det som lönar sig mest, är du tråkig när ni är ute - kommer valpen välja andra före dig. Det hade jag också gjort, ush så trist att umgås med tråkiga människor. 

Valpen bits! attackerar mig och barnen!  ja, valpar bits! och det gör skit ont! en av sakerna de är bra på -  små monster :) de undersöker allt med den lilla nosen och munnen, min valp är ingen undantag, under den första vecka fick jag tusen riv, skrapsår och blåmärken. En del valpar bits mer - andra mindre, sen finns det såna där man gör ett litet "wrr..." åt och de kommer aldrig mer att bitas (som min första valp). Valpar är olika men ändå lika på väldigt många sätt.
Att lära in ett "nej" (ja "nej" är ett kommando som ska läras in precis som "sitt"), avleda och vara lugn och bestämd är vårt hemliga vapen.  So use it! ...annars... håll ut! det går över, någon gång.
Tycker iof att det borde följa en säkerhets dräkt vid varje valpköp hihi.

 Här kan vi dra den hårfina gränsen mellan Ångestgruppen och Skrytargruppen.

Träning!(?) och annat vi kan skryta om ...man vill ju komma igång direkt :) man vill att valpen ska kunna grundkommandon redan dag 1, eventuellt dag 2. Lite överdrivet? ja, men det förekommer. Själv har jag lärt min första valp: sitt, ligg, tass, andra tass, snurra, skall, nej, varsågod och lite annat under dem första 2-3 veckorna(!!!). Idag tänker jag att jag var rätt så knäpp. Stackars valpen som fick prestera för min skull. Och stackars mig som trodde att om man inte lär valpen alla dessa saker direkt kommer det aldrig att gå senare. Mmmm...nja, inte direkt va? 

      Idag, med valp nr 2 är det helt annorlunda. Vi leker massor och tränar passivitet väldigt ofta i olika situationer. Sover tillsammans i soffan framför tv, gör allt tillsammans. Det är så himla annorlunda nu när jag släppte tanken om alla måsten.
Slutat lyssna på alla som skryter om vad deras valpar kan, hur mycket dem har lärt sig på så kort tid, dem flesta är även helt rumsrena vid 8-9 veckor!!! helt otroligt ju! 
Dem bits inte, skäller inte, kan gå fot och en massa annat. Ja det kanske dem kan, vad vet jag? 
Jag vet bara att det är så skööönt att släppa den pressen, och bara ta vara på valptiden. 
Allt annat hinner vi ju med!  

      Och ja det kan vara skit jobbigt att ha valp...men det är lite vad man själv gör det till.

5 kommentarer:

  1. Kloka ord, ibland tror jag också att man kan vara en "ångestmatte" och en "skrytarmatte" på samma gång ibland!

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja visst är det så? gränsen är hårfin :) man är ju lite av varje och det betyder inget dåligt det heller!

      Radera
  2. Bra skrivet! Alla har vi nog råkat vara ångestmatte och skrytarmatte ibland! Det är lätt att vilja för mycket och bli frustrerad på hunden ibland, fast motgångarna ju beror på att det är en själv som går för fort fram, ställer för höga krav eller är otydlig. Man kan lära sig mycket om sig själv av att ha hund :)

    SvaraRadera
  3. Man känner ju igen sig väldigt mycket i båda beskrivningarna! Riktigt bra skrivet!

    SvaraRadera